Heimlich / Unheimlich

Becker 2011

Grundläggande i mitt måleri är ljusfenomenen – ljuset och skuggan, som fungerar både som kompositionselement och som känslobyggare, över igenkännliga detaljer ur vardagens eller hemmets arkitektur.

Det ligger i vardagsidyllens väsen att den aldrig är ohotad. Med val av motiv och med ljusfenomenens hjälp vill jag skapa bilder där hemtrevligheten inte är entydig.

Perspektivet i mina målningar, förutom det rum skuggan skapar, utgörs ofta av bara någon centimeter, t.ex. ett fönsterbräde eller en stolrygg. Denna centimeter av djup gör att en känsla av perspektiv – och med det "verkligheten", kan anas i den platta bildytan. Det blir lite ångestladdat att inte se djup utan rakt mot en vägg, och detta förstärks ytterligare av att kastskuggan ibland bildar ett djup, men åt motsatt håll mot vad man är van vid, tillbaka mot betraktaren. Måleriets traditionella fönsteridé försvinner, åtminstone delvis. Den platta "bildheten" kan föra motivet mot formalism. Kanske råder här en viss dubbelhet som skapar spänning och villrådighet. Är det ångestfyllt och klaustrofobiskt eller inte? Handlar det om verklighet eller bild?

I mina målningar förekommer på sätt och vis två olika bilder: den verkliga och den som ljuset och skuggan bildar. Betraktarögat har svårt att uppfatta båda två precis samtidigt, så effekten blir att bilden känns kluven och något kuslig, på ett sätt som man på tyska kunde kalla "unheimlich"*.

Jag tycker om att måla av iakttagelsen, motiv ur verklighetens ögonblick med snabbt växlande ljusfenomen. En målning kan ta sin början i en idé, i ett minne av ett verkligt ögonblick, men arbetets gång är en process i sig, där idéer tillkommer och ändras. I målningen finns motivets, platsens och ögonblickets ande, men också jag med mina känslor och min berättarlust, stämningar som betraktaren i sin tur upplever på sitt sätt. I måleriet finns en kroppslighet, med spår av närhet, beröring och energi, som känns väsentlig för mig. Måleriet ger konstnären möjlighet att vistas i en gränszon mellan begreppslighet och materia, mellan yta och djup, mellan föremålslighet och bild. I den zonen kan både skönhet och mening skapas.

Magdalena Åberg

Johan S

Toiseuden kohtaaminen

Aurinko paistaa tiiliseinää vasten ja saa sitä arkisuudessaan loistamaan, saa seinän kutsumaan minut sen eteen katsomaan, löytämään paikan ja hetken tärkeyden. Tunnistan jotain, jotain tiettyä, tuttua, kotoisaa, äärimmäisen kaunista mutta juuri siinä arkisessa kodikkuudessa jotain outoa, epämäärää, salaista, ahdistavaa. Onko aihe kodikas ja jopa idyllisen kaunis, vai onko se pelottava?, on peruskysymys joka herättää inspiraationi tutkimaan löytämäni aihetta maalaamalla.

Ihmisen tummasta varjosta aurinkoista seinää vasten syntyy voimakas kontrasti – enkä tarkoita vain valöörikontrastia. Siitä aiheesta löydän elämän kokonaisen ristiriidan: tumma ja vaalea, ilo ja suru, hyvä ja paha, tuttu ja tuntematon, kaipuu sisään turvallisuuteen ja ulos seikkailuun. Onko nämä molemmat todellisuudet aina läsnä, koemmeko aina jommankumman vai sekoittuvatko ne? Voidaanko edes koskaan kokea ainoastaan toista?

Öljymaalauksistanikin voidaan kysyä konkreettisesti, katsommeko koko kuvaa samaan aikaan kokonaisuutena, vai näemmekö välillä oikeat esineet, välillä varjojen muodostama kuva, välillä aurinkoinen valo, välillä tummat varjot?

Maalaamalla tutkin ja pohdin miten eri mielialat avaavat ikkunoita eri todellisuuksiin. Tutussa on myös tuntematon toinen, tuntemattomassa tuttu.

Näiden arkipaikkojen kaltaista ristiriitaa löydän myös lasten naamiaisleikeistä. Tummissa katseissa on hiljainen pohdiskelu: Olenko tässä asussa, tässä maalaus-aiheena, kuin kotonani, nautinko täydellisesti tästä hienosta hetkestä, vai olenko päinvastoin pelästynyt, outo?

Latinan sana persona tarkoitti alussa vain näyttelijöiden käyttämää naamiota. Oli erilaisia naamioita riippuen rooleista; persona comica, persona tragica. Vähitellen sana alkoi tarkoittaa myös koko näyttelijän esittämää roolia.

1500-luvun ruotsinkielisessä raamatussakin vielä ollaan huolissaan kuinka ”falska apostlar ... tagha sigh vppå Christi Apostlers persona” (eli persona tarkoitti roolia), samaan aikaan kuin Istanbulissa kauhisteltiin kuinka Venetsian maalarit maalasivatrealistisia muotokuvia oikeista ihmisistä niin että jotkut saattoivat alkaa palvelemaan kuvia jumalankuvina.

Renessanssista alkaen ”minä” on yhä enemmän keskipisteessä. Saman aikaan ihmiset etsivät oikeata minäkuvaa, ja elämään mahtuu monta minää.

Missä ”minussa” olemme ”kotona”, milloin olemme lähellä jotain pelottavaa toista?

Johan S 2008

I min konst är jag intresserad av människans sökande efter en plats att känna sig hemma på (som Eva Dahlgren sjunger, ”... inte nödvändigtvis i solen, men ett eget fönster mot gatan jag kan öppna och stänga som jag behagar, det är det enda jag behöver, det enda som mitt hjärta kräver, att jag hittar någonstans där jag kan välja mellan lugn och ro”)

Så mycket tycks mig handla om längtan hem versus längtan bort, och ett pendlande och balanserande mellan dessa drivkrafter.
En människas längtan efter ömsom en trygg hamn, ömsom spännande utmaning, såväl i privatliv som i yrkesliv. En småbarnsmammas varvande mellan engagerat bobyggande och klaustrofobi, ett barn som ”kan själv” för att i nästa stund klistra sig fast i förälderns famn som en baby. Alla resereklamer som vittnar om människans längtan efter att resa bort, för att sedan komma hem igen – även ett hem som är tryggt kan bli trist och t.o.m. kusligt (unheimlich*), kan tyckas finast i nostalgins sken just när det ska lämnas eller återses efter en paus.

I en hektisk tillvaro är det lockande att längta till ett monotont och handlingsbefriat paradis, till idyllen, till en plats där allt är enkelt och givet och sökandet upphör. Som en hollywoodfilms lyckliga slut, eller en hamburgerrestaurang med färdiga koncept kring allt från meny till inredning till lekhörna.

För mig är det inte så jag hittar in till mig själv, eller till min plats i verkligheten, har jag märkt. Snarare är det själva sökandet, bl.a. genom måleriet, som är det där hemmet från sångtexten för mig. Och det faktum att det inte finns bara en variant av verklighet, det kan finnas flera verklighetssynvinklar på en gång som man kan välja mellan, liksom skuggorna bildar en ny bild ovanpå bilden av den ”verkliga” materian, det är just det som är det intressanta.

Magdalena Åberg

*) Sigmund Freud har skrivit intressant om det tyska ordparet heimlich och unheimlich. Det tyska ordet heimlich, d.v.s. hörande till huset, inte främmande, bekant, hemtrevligt, en plats fri från spökliga influenser, har motsatsordet unheimlich, d.v.s. kuslig, hemsk. Men heimlich har även en annan betydelse, samstämmig med det lika klingande svenska ordet hemlig, d.v.s. undanhållen, gömd för andra. Så det finns en betydelse av ordet heimlich som blir ambivalent, närmar sig och blir identisk med motsatsordet. Det finns något i de kusliga platserna som egentligen inte är nytt eller främmande, utan det är snarare något bekant och etablerat i sinnet som fjärmats från medvetandet och undertryckts men som tränger upp till ytan.